Allvar...
Den senaste tidens blogginlägg har varit oseriösa och allmänt tråkiga. Inget av värde har skrivits, men idag fick jag ett litet wake upp call!
Det började idag när jag var hemma hos mor min och skulle hjälpa till att hitta en bra bild att använda till min lillasysters studentskylt. Vi grävde i den där gamla bananlådan som var till bredden fylld med foton. Diverse ateljébilder som är tagna hos en fotograf i Skövde som är makalöst duktig! För en annan som försöker lära sig mer om foto var det riktigt intressant. Massa vackra bilder, fina kompositioner, oerhört bra ljus och helt enkelt väldigt vackra porträtt.
Dock var det ingen av dessa som skulle passa till min systers skylt. Istället fastnade vi för en bild när Emma sitter på en bobbycar som hon fick i födelsedagspresent. Den bilden reflekterar verkligen hur hon var som liten. Fylld av bus och skratt! Hur kommer det sig då att denna bild blev så intressant? Tråkigt ljus, blixt rakt på, rörig bakgrund, ful vinkel, tråkig komposition och ja. Man skulle kunna räkna upp hur många tekniska missar som helst. Men det som betyder något är att den reflekterar ett minne! Man minns hur man satt i köket och kollade när syster öppnade paketet som var större än hon själv. Hur pappa fick hjälpa henne, hur glad hon blev när hon såg bilden på lådan. Samt framför allt hur lycklig hon var när hon fick trampa sig fram på köksgolvet.
Man insåg vikten av fotot som en sorts minne. Det man inte kommer att tänka på när man gör morgonkaffet, det man inte tänker på när man tvättar bilen, äter en smörgås och inte ens när man ser en bobbycar. När man däremot får se en bild väcks minnen till liv och man blir sådär härligt nostalgisk!
Dessa tankar jag skriver ner nu kom inte upp när vi kikade igenom lådan. Då var det bara det nostalgiska och mysiga man kände. Senare nu i kväll (närmare bestämt alldeles nyss) såg man en show med Henrik Schyffert, en av mina favoritkomiker. Han avslutade sin show med ett bildspel. Det var då jag fick mitt wake upp call! Alla bilder var blekta bilder med minnen, festbilder, bilder från jobbet, allehanda minnen helt enkelt. Återigen bilder där större delen saknar teknisk kvalitét. Men t o m för en utomstående som jag väckte dessa känslor. Jag rös t o m och framför allt fick jag en aha-upplevelse!
Innan jag skaffade min systemkamera använde jag min mobiltelefon som kamera. Jag fotade allt och inget, en skinkmacka jag gjorde på en kompis nyårsfest med en skinkskiva som var ca 3-4cm tjock. Jag fotade diket utanför tältet på hultsfred som var fyllt med ölflak, burkar, engångsgrillar, trasiga brassestolar och allt möjligt bös. Jag fotade när jag var på öland mitt i vintern och red på en häst för första ggn i mitt liv. Jag fotade allt, jag fotade hur mycket som helst! Dock har jag alltid varit svag för häftiga bilder och ville ta häftiga bilder själv. Jag skaffade min systemkamera och det blev så kul. Jag läste mig till hur bilder skall tas. Hur man uppnår massa effekter. Hur man gör dittan och dattan helt enkelt.
Men helt plötsligt märker jag en sak, vart tog alla spontana "fula" bilder vägen? Nu tänker jag bara, ähh det är ingen idé att fota, ful bakgrund, tråkigt ljus, jag kan inte få någon bra vinkel o s v. Det betyder att dessa tillfällen är som borta. Jag kanske har ett svagt minne av dem nu. Men vad händer om 10 år? Jag kan inte leta fram ett gammalt fotoalbum och kolla på "minnet" En del av mitt liv har försvunnit ut i tomma intet. Jag har säkert kvar det i bakhuvudet, men jag har ingen bild som får mig att minnas! En bild behöver ju faktiskt inte vara ett konstverk. Det behöver inte vara en charmig and i motljus, det behöver inte vara en tekniskt korrekt solnedgång. Det kan lika gärna vara en "ful" bild där jag sitter i soffan som tvååring, har en tidning i handen och tittar upp på min far som tittar tillbaka. En laddad bild som får mig att minnas hur pass kärleksfulla mina föräldrar faktiskt har varit. Nu sitter jag och förbannar att jag de två senaste åren har försökt fota vägghängare och missat de roliga små ögonblicken som får en att minnas! Så får det inte vara!
Tidigare idag funderade jag på varför jag saknar inspiration, varför jag inte fotar så mycket för stunden. Jag har precis fått tillbaka min inspiration, min motivation och min fotoglädje! Nu ska det börja fotas på allvar igen! Denna gången blir det inte bara försök till vägghängare. De "dåliga" bilderna betyder ibland mer! Det är de som väcker bleka minnen till liv!
En bild är mer än bara några pixlar på en skärm eller lite bläck på ett papper. Det är en sorts minne!
Var bara tvungen att skriva av mig lite, kanske kan det "väcka" någon mer som tänkt som jag? :)
Här följer några få av de tekniskt inkorrekta bilder som jag hittade när jag kikade igenom mina gamla mappar med mobilbilder. De är "fula" rätt igenom. Men de väcker minnen till liv!
Sist men inte minst, en av mina favoritbilder... (Den i ramen alltså :P)
Det började idag när jag var hemma hos mor min och skulle hjälpa till att hitta en bra bild att använda till min lillasysters studentskylt. Vi grävde i den där gamla bananlådan som var till bredden fylld med foton. Diverse ateljébilder som är tagna hos en fotograf i Skövde som är makalöst duktig! För en annan som försöker lära sig mer om foto var det riktigt intressant. Massa vackra bilder, fina kompositioner, oerhört bra ljus och helt enkelt väldigt vackra porträtt.
Dock var det ingen av dessa som skulle passa till min systers skylt. Istället fastnade vi för en bild när Emma sitter på en bobbycar som hon fick i födelsedagspresent. Den bilden reflekterar verkligen hur hon var som liten. Fylld av bus och skratt! Hur kommer det sig då att denna bild blev så intressant? Tråkigt ljus, blixt rakt på, rörig bakgrund, ful vinkel, tråkig komposition och ja. Man skulle kunna räkna upp hur många tekniska missar som helst. Men det som betyder något är att den reflekterar ett minne! Man minns hur man satt i köket och kollade när syster öppnade paketet som var större än hon själv. Hur pappa fick hjälpa henne, hur glad hon blev när hon såg bilden på lådan. Samt framför allt hur lycklig hon var när hon fick trampa sig fram på köksgolvet.
Man insåg vikten av fotot som en sorts minne. Det man inte kommer att tänka på när man gör morgonkaffet, det man inte tänker på när man tvättar bilen, äter en smörgås och inte ens när man ser en bobbycar. När man däremot får se en bild väcks minnen till liv och man blir sådär härligt nostalgisk!
Dessa tankar jag skriver ner nu kom inte upp när vi kikade igenom lådan. Då var det bara det nostalgiska och mysiga man kände. Senare nu i kväll (närmare bestämt alldeles nyss) såg man en show med Henrik Schyffert, en av mina favoritkomiker. Han avslutade sin show med ett bildspel. Det var då jag fick mitt wake upp call! Alla bilder var blekta bilder med minnen, festbilder, bilder från jobbet, allehanda minnen helt enkelt. Återigen bilder där större delen saknar teknisk kvalitét. Men t o m för en utomstående som jag väckte dessa känslor. Jag rös t o m och framför allt fick jag en aha-upplevelse!
Innan jag skaffade min systemkamera använde jag min mobiltelefon som kamera. Jag fotade allt och inget, en skinkmacka jag gjorde på en kompis nyårsfest med en skinkskiva som var ca 3-4cm tjock. Jag fotade diket utanför tältet på hultsfred som var fyllt med ölflak, burkar, engångsgrillar, trasiga brassestolar och allt möjligt bös. Jag fotade när jag var på öland mitt i vintern och red på en häst för första ggn i mitt liv. Jag fotade allt, jag fotade hur mycket som helst! Dock har jag alltid varit svag för häftiga bilder och ville ta häftiga bilder själv. Jag skaffade min systemkamera och det blev så kul. Jag läste mig till hur bilder skall tas. Hur man uppnår massa effekter. Hur man gör dittan och dattan helt enkelt.
Men helt plötsligt märker jag en sak, vart tog alla spontana "fula" bilder vägen? Nu tänker jag bara, ähh det är ingen idé att fota, ful bakgrund, tråkigt ljus, jag kan inte få någon bra vinkel o s v. Det betyder att dessa tillfällen är som borta. Jag kanske har ett svagt minne av dem nu. Men vad händer om 10 år? Jag kan inte leta fram ett gammalt fotoalbum och kolla på "minnet" En del av mitt liv har försvunnit ut i tomma intet. Jag har säkert kvar det i bakhuvudet, men jag har ingen bild som får mig att minnas! En bild behöver ju faktiskt inte vara ett konstverk. Det behöver inte vara en charmig and i motljus, det behöver inte vara en tekniskt korrekt solnedgång. Det kan lika gärna vara en "ful" bild där jag sitter i soffan som tvååring, har en tidning i handen och tittar upp på min far som tittar tillbaka. En laddad bild som får mig att minnas hur pass kärleksfulla mina föräldrar faktiskt har varit. Nu sitter jag och förbannar att jag de två senaste åren har försökt fota vägghängare och missat de roliga små ögonblicken som får en att minnas! Så får det inte vara!
Tidigare idag funderade jag på varför jag saknar inspiration, varför jag inte fotar så mycket för stunden. Jag har precis fått tillbaka min inspiration, min motivation och min fotoglädje! Nu ska det börja fotas på allvar igen! Denna gången blir det inte bara försök till vägghängare. De "dåliga" bilderna betyder ibland mer! Det är de som väcker bleka minnen till liv!
En bild är mer än bara några pixlar på en skärm eller lite bläck på ett papper. Det är en sorts minne!
Var bara tvungen att skriva av mig lite, kanske kan det "väcka" någon mer som tänkt som jag? :)
Här följer några få av de tekniskt inkorrekta bilder som jag hittade när jag kikade igenom mina gamla mappar med mobilbilder. De är "fula" rätt igenom. Men de väcker minnen till liv!
Sist men inte minst, en av mina favoritbilder... (Den i ramen alltså :P)
Kommentarer
Postat av: Amy
Vi får laga pannkakor nån dag igen snart. Jag har övat. :P
Trackback
